Min hjärna min kropp

Min hjärna, min kropp!
Jag har alltid älskat att utmana mig själv. Men bara på mina villkor. Jag minns hur mamma och pappa försökte muta mig för att jag skulle åka om mitt andra åk i slalomtävlingen. Flickan innan hade en mamma som sprang bredvid ända in i mål och hon lyckades springa ner någon ledning som gjorde att min tid inte registrerades.
Jag vägrade åka igen. Varför skulle jag? Jag hade gjort mitt bästa och kände att det räckte så.

Min hjärna går alltid på högvarv. Den är som en riskanalysapparat som tuggar dygnet runt. Jag lärde mig tidigt att styra drömmar då mardrömmarna var så fruktansvärda att jag vaknade och grät hysteriskt, kissade på mig eller var helt paralyserad. År efter år. Nu regisserar jag dem tryggt i hamn.

På dagen hör, noterar, känner jag och tar in allt. En kort blick och jag ser ofta hur personer mår. Lukten, hur de rör sig eller färgen på ansiktet. Användbart i många fall i mitt yrke, men jobbigt förr, då jag inte visste hur jag skulle kunna värja mig från allas mående. Min kraft framåt dundrade på utan förmåga att stanna. Intrycken bombarderade mig och människor som mådde dåligt trängde in i mitt innersta.

När jag får för mig att genomföra något, blir jag inte lugn i kroppen förän lösningen är synbar eller uppgiften utförd. Som en detektiv ser jag alla små detaljer och har registrerat ett rum in i minsta detalj. Flyktvägar, vad händer om... Det har hjälp mig på många sätt. Jag ser samma beteenden hos mina älskade små klienter. Barnen med NPF-diagnoser.

Jag tror att mitt liv, som alla andra har så många delar som påverkar. Adoptionen i mitt fall. Den tidiga stressen att bli lämnad av den som skulle ge mig trygghet och näring. Jag lämnades två gånger i Korea. Av biologiska föräldrar och fosterföräldrar.
Som överlevnadsstrategi blev jag expert på andras känslor. (Läs gärna Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation
av Dan Josefsson, Egil Linge).

Jag är ändå otroligt lycklig över var jag är idag. Med två jobb, familj och vänner jag verkligen litar på och uppskattar fortsätter jag tuffa på i min takt. Hellre utför än uppför, brukar jag tänka när det går för fort. (Älskar fortfarande skidåkning. Helst offpist).

Nu vet jag var handbromsen är. Jag har faktiskt flera! Och många olika nödutgångar.

Sensomotorisk träning, massage, MNRI, kärlek, skratt och rätt slags utmaningar.
Det fungerar för mig.

Vad hjälper dig?
Hitta DIN metod. Det är viktigast.

Läs mer på www.tumali.se om du undrar hur jag jobbar med mig själv och andra.

Maila mig om du vill boka tid eller har frågor.

Tumalicare@gmail.com

#stresshantering #bonding #adoption #mnri #HSP #moro #ptsd #fpr #sensomotorik #självhjälp

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-