Att drabbas av utmattningsdepression.

Jag träffar många som har trillat ner i det där svarta hålet som så många pratar om. Jag har själv varit där. Att ta sig tillbaka upp till ytan kan ta lång tid. Jag hade tur. Det är inte alla som har ett socialt nätverk och en stöttande familj och chef.

Att vara sjukskriven utan ork är fruktansvärt. Det går inte att förstå om man inte har varit där. Att komma upp ur sängen kan många gånger vara jobbigare än att bestiga ett berg.
Att gå till affären och handla kan göra en trött i flera timmar.
Att ringa försäkringskassan ska vi inte ens prata om. Ångest!
Så fort energin har kommit tillbaka i små doser, har den förbrukats eftersom det är skittråkigt att bara ligga som en död sill. Ett steg framåt, två tillbaka. Som en dans som aldrig tar slut.

Så, till alla som känner någon som är där. Istället för att fråga om du kan göra något. Gör något. En enkel gest av omtanke är viktigare än du tror.

Det är svårt att be om hjälp.

Ta hand om er!
Ta hand om varandra!

/Linda

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-